Min Förlossning 17/9-18
Efter några jobbiga veckor som gravid, och en vecka över tiden fick vi besked att vi skulle bli igångsatta.
Vilken lättnad, men satans helvete vad nervös jag blev. Kommer de gå fort? Kommer de ta 1-2 dagar?
En sak jag visste var iaf att ont kommer de göra. Haha!
Nåja, vi fick komma in till ett förlossnigsrum på förlossningen, dom tog hål på hinnorna och sen var de bara att vänta och se hur d fortsatte.
Jag kände genast att kroppen började arbeta, och värkarna smög sig på...inga kraftiga och regelbundna, men dom kändes.
Efter ett tag, i samband med lunchen fick jag värkstimulerande dropp, som skulle skynda på det hela lite.
Och nu mina damer och herrar blev de fart i puppan, medan jag satt och njöt av sjukhusmaten som var fläskpankaka med lingongrädde, som jag älskade när man fick de i skolan och har inte ätit de sen dess..så blev värkarna så intensiva att jag fick avbryta lunchen och be om lustgas. Under tiden jag suger i mig lustgasen ser jag att någon snor min lunch, varpå jag säger tyst till Micke medans jag ligger där groggy ”Neej tog dom lunchen!?”
Nu flyter allt i hop lite men jag minns att vi kollar hur mycke öppen jag är, varpå jag tror BM säger 6 cm... Precis då får jag en värk och utbrister ”Åh då är de väl dax att be om EDA va!?”
Japp, jag ringer efter läkaren svarar BM.
Efter några minter kommer hon in igen och meddelar att hon kontaktat läkare som ska komma och sätta EDA, och säger sen ”hoppas vi hinner”
Vadå hoppas vi hinner!!!???
Hann gjorde vi, fick sitta på sängkanten och kuta med ryggen. ”Du måste sitta helt stilla nu så det blir så bra resultat som möjligt” säger läkaren.
Här minns jag att jag tänkte ” men håll käften och sätt EDAN nån jävla ggn” men eftersom jag är så snäll så tänkte jag de bara..
Edan hjälpte, men tycker inte jag hade sån effekt av den som jag kom ihåg jag hade med Algot.
Efter ett tag kände jag att jag ville börja krysta, men inte varje värk...så min kära BM satt och lekte härskarinna med sin makt (haha I love you Y) och sa ”Nu höjer vi droppet” varpå jag svarade ”Neeeej” för de ska ni veta, att de där droppet gav resultat DIREKT, haha fyfan! Det var så intensivt.
Sen när jag legat sådär med krystvärkar 1.5h!? säger BM att hon måste kontakta läkaren, för att diskutera sugklcka..för jag börjar bli helt slut (bara ätit frukost den morgonen, knappt de pga att jag var nervös och en halv fläskpannkaka till lunch) Men då ni, kickade Angens tävlingsdjävul in, här ska dom fan inte komma å köra nå jävla sugklocka inte, så jag började fokusera mer och skrek mig inte igenom dom intensiva värkarna utan jag bet ihop och visade den där läkaren som kommit in att detta klarar jag minnsann på egen hand. Pilutta dig!
BM och hennes BM student samt uskan började göra iordning ”landningsbanan” knäppa upp skjortan så bebis snabbt ska få komma upp och känna hud mot hud...
MEN...Han kom aldrig ut, huvudet var ute..men resten kom inte.
Varpå BM sa ”Tryck på knappen”
Sen blev allt kaos, in kommer läkare, sköterskor, ja...jag vet inte alla som kom in men folk kom det.. jag låg och blundade mig igenom hela denna sekvens av förlossningen, jag förstod att han satt fast men måste ut fort.
Läkaren som kommer in stoppar in hela jävla armen i min puppa och gräver, helvete vad han gräver...jag ligger med benen i luften och alla hejjar på mig och gormar jag ska krysta.
Efter en stund säger någon åt mig att ställa mig på knä och hålla händerna vid sänggavlen, jag tror jag hade vänt på mig innan personen ens sagt klart den meningen. (efteråt sa dom att dom aldrig sett en gravid kvinna vända sig så fort från liggande till stående på knä)
Sen grävdes de lite till och jag stod där med Micke uppe i ansiktet som höll mig hårt och jag bara skrek ”Jag får paniiiik, han sitter fast ta ut han”
Läkaren ber om sax... AAAAAJJJ skriker jag, Men några sekunder efter klippet så känner jag hur han kommer ut.
Läkarna springer iväg med honom.
Där står jag kvar, med Micke som kramar mig hårt och det enda jag kan få ut är ”Allt kommer gå bra älskling”
Dom säger åt Micke att följa efter läkarna och Ebbe, och med honom följer världens bästa USKA som tar hand om Micke medans han ser sitt barn ligga där och få hjälp att komma igång, han var väldigt slö...Micke frågade varför han inte var vaken och fick svaret att han är vaken men slö.
Jag blir omhändertagen av de andra och jag har nog inte insett vad som just hade kunnat hända..
BM kommer in och berättar att Ebbe börjat återhämtat sig och har bajsat.
Läkaren som drog ut Ebbe kommer in och ska sy mig, även BM studenten är med och ska se hur man gör.
Han informerade att han först skulle kolla om något annat gått sönder då han fått lov att vara ”ganska hårdhänt” då han skulle få ut Ebbe och att jag kunde behöva åka ner på operation.
Men ikke, det var endast klippet som behövdes sys och de kunde han göra där uppe. SKÖNT!!!
Jag sa att jag måste ha en superhöna som klarade mig så bra..
Sen låg jag där med benen i luften och han förklarade för BM studenten hur man skulle sy osv.
Kände hur de stack till varpå jag hoppade till och sa AJ, så dom sprayade på bedövningssparay och satan va de sved till ”åhhh satan de kändes som när man slog puppa i pojkcykeln nör man var liten” utbrast jag.
Jag sa även åt läkaren ”Sy noga och rejält nu, jag har match till helgen”
Aja, nog om min puppa nu...åter till vår älskade EBBE.
Micke kom tillbaka in till mig och vi fick sitta där inne i förlossningsrummet och fika välkommen till världen bebis fikat utan våran bebis, han låg och blev ompysslad av all fina personal.
När vi var klara så fick jag sätta mig i en rullstol och åka till Ebbe, där låg han..min andra son.
Mamma hjärtat värkte av att se honom ligga där och skaka av smärta och av att inte få hålla honom och trösta..
Han hade återhämtat sig bra, alla värden såg bra ut, micke sa att han fått färg nu mot för när han såg honom. Och han andades själv, utan någon hjälp. Vilket kändes så otroligt bra i hjärtat att se.
Efter ett tag kommer läkaren in och säger att vi ska förbereda oss på transport till umeå för kylbehandling.
En behandling barn som haft syrebrist får för att minska eventuella skador i hjärnan och för att hans lilla kropp ska få återhämta sig och vila från smärtan som blivit då läkaren fick dra i hans arm osv..
Denna transport kommer att ske inom några timmar behandlingen kommer påbörjas nere på IVA innan Umeå kommit hit, då den ska påbörjas inom 6 timmar från att barnets fötts.
Vi bestämmer att jag åker med EBBE till umeå, bara jag får lov från förlossningen då jag egentligen måste vara kvar där 6h...men jag kissar och är uppe och går så jag får åka med EBBE.
Men vi blir kvar några timmar nere på IVA innan umeå transporten kommer.
Ebbe skriker och blir förbannad på personalen som grejar med honom, vilket är bra att han orkar göra. Så han inte bara ligger där och inte gör nått alls.
Efter någon timme kommer umeå, de visar sig att det blir flygtransport. Där och då börjar jag få lite panikångest.. jag är livrädd att flyga.. men jag ska fasiken i mig göra de för de är för mitt barns skull.
Jag skämtar med sköterskan som tar bort min nål att den kanske kan få sitta kvar så dom kan ge mig något lugnande innan jag ska kliva på...(var egentligen allvarlig)
Dom kommer med en liten vagn, en kuvös...huga ska han ligga är inne?
Här och nu börjar jag bryta ihop, känslan att vara så maktlös och se sitt nyfödda barn som egenligen ska ligga på bröstet och snutta nu ligga där hjälplös och man vet inte hur allt kommer vara om 3 dygn när han vaknar igen.
Kommer han vakna direkt när dom tar bort respiratorn? Det var många frågor som snurrade...
Lilla Ebbe skulle visa sig vara en stark liten gosse. Jag skulle kunna skriva hur mycke som helst om tiden i umeå...men jag skriver kortfattat.
Efter dom där 3 dygnen vakade han och han behövde ingen andningshjälp.
Han började amma direkt och han var så pigg att vi fick åka hem till sundsvalls sjukhus 3 dagar efter att han vaknat. Och där behövde vi bara stanna en natt.
Sen fick vi börja livet hemma. Jag och Micke som 2 barnsföräldrar och Algot som storebror.
Micke, tillsammans är vi så jävla grymma, hade aldrig klarat detta utan dig vid min sida. I love you!
Ebbes vänstra arm tog lite stryk när läkaren drog ut honom, han börjar röra den mer och mer, är biceps som inte är aktiverad ännu, så armen hänger lixom neråt, han böjer den inte om man säger så, men han rör handen, underarmen och triceps är aktiverad...så nu väntar vi på biceps..hejja hejja!! Kommer den inte igång inom 1.5v som jag fattade de så skickas remiss till experterna i umeå, om jag minns rätt så kollar dom om nerverna är helt av eller uttänjd.. och tar beslut om vad som måste göras för att armen ska återhämta sig på bästa sätt utifrån de.
Vi är så oerhört tacksam för all personal som jobbat och varit med runt om allt detta som hände. Vi är dom evigt tacksamma att vi har våran Ebbe hos oss idag! Orden räcker inte till..
Jag har kontkat med BM som jag är bekant med sen innan, uskan letade jag rätt på och skrev till.. läkaren som drog ut ebbe hade jag haft kontakt med tidigare via mail pga mitt blodtryck i början av graviditeten så honom skrev jag också till och tackade..och nu i veckan fick jag äntligen tag i sista pusselbiten som jag tänkt oerhört mycke på efter allt. BM studenten. Det var hennes första förlossning som gick snett. Jag kände att jag ville tacka dom här människorna för allt dom gjorde för oss, och vilket otroligt viktigt jobb dom har, samt berätta att Ebbe mår bra.
Det kanske blev lite hattig text men de får ni ta =)
Så nu vet ni allt om mig, min puppa och lilla Ebbe!
Ta hand om er och ta vara på tiden med varandra, bråka inte för små saker och berätta för nära och kära vad dom betyder för er!
